Ett halvsekel mellan Kungsgatan och Visby

Riksutställningar/Arkiv

En installation från vandringsutställningen Amandla från 1983.

Den första april 1966 öppnade Riksutställningar sin första utställning på Örebro läns museum. Femtio år senare kan vi blicka tillbaka på en omfattande verksamhet som både hyllats och ifrågasatts.

Med ledorden ”medborgarinflytande”, ”delaktighet” och ”egenaktivitet” bedrevs på 1960-talet en kulturpolitik i Sverige som bland annat skulle leda till att sprida kultur i hela landet. Ambitionen gällde inte bara musik och teater utan även museernas samlingar. 1965 bildades Riksutställningar som försöksverksamhet till stöd för en utredning som skulle undersöka huruvida vandringsutställningar kunde vara en metod att förmedla och sprida kultur i landet.

På vägen från det första lilla kontoret på Kungsgatan i Stockholm 1965 till dagens Riksutställningar i Visby har det hänt en del. Förordningar och regleringsbrev har skiftat i takt med att regeringar och trender växlat. Samhället och museerna har förändrats. Internet och digitala verktyg har sett dagens ljus. Under dessa 50 år har Riksutställningar producerat drygt 1 500 vandringsutställningar, ofta i samarbete med andra aktörer.

Många av utställningarna är värda att nämnas. Oavsett om det varit temat, det konstnärliga uttrycket eller vinklingen har utställningarna ofta skapat debatt och skriverier. Med en utställningsproduktion som varken duckade för svåra frågor eller politiskt ställningstagande uppfattades Riksutställningar under de första årtiondena av många som vänstervridet. Vissa gick så långt att de såg den statliga myndigheten som en plattform för kommunistisk propaganda.

Riksutställningar/Arkiv

Den första affischen till den första utställningen. CC BY SA.

100 år Nationalmuseum från 1966 är startskottet för Riksutställningars digra produktion av vandringsutställningar. Idén var att i landet turnera de mest populära verken på Nationalmuseum, och en del av urvalet gjordes genom att besökarna på museet, de som inte bodde i Stockholm, fick rösta på sina favoritverk.
Läs mer om 100 år Nationalmuseum på Wikipedia.

Riksutställningar/Arkiv

En av skärmarna från den omdebatterade utställningen Sköna stund. CC BY SA.

Ett av de mer uppmärksammade projekten var Sköna stund från 1968 som ville sätta fokus på Sveriges förhållande till tredje världen. Med sin provokativa ton rörde utställningen upp många känslor, och i de efterföljande opinonsvågorna såg sig dåvarande utbildningsminister Olof Palme tvungen att försvara utställningen i riksdagens andra kammare.
Läs mer om Sköna stund på Wikipedia.

Mathias Strömer (Riksutställningar)

"Önsketrädet", från utställningen Efter Tsunamin – barns berättelser från Asien och Sverige. CC BY SA.

Ett år efter Tsunamikatastrofen 26 december 2004, öppnade utställningen Efter Tsunamin – barns berättelser från Asien och Sverige på Östasiatiska museet i Stockholm. Idén till utställningen initierades av två UD-tjänstemän som via ett e-postmeddelande kontaktade Östasiatiska museet som i sin tur tog kontakt med Riksutställningar. Resultatet blev en ovanligt snabbt samproducerad vandringsutställning på ett svårt och känsligt tema, framställd tillsammans med, och för, barn och unga.
Läs mer om Efter Tsunamin på Wikipedia.

Sedan 2007 huserar Riksutställningar i Visby och de senaste åren har produktion av vandringsutställningar tonats ned till förmån för mer gränsöverskridande satsningar och snabba, riktade aktiviteter. Verksamheten är idag en mångfald av insatser, till exempel publikationer, utbildningar, undersökningar, rådgivning och utskick som följer sin tid och försöker ge utställningsmediets aktörer inspiration, verktyg och kontaktytor. Enligt förordningen ska vi "främja utveckling och samarbete inom utställningsområdet” och "prioritera barn och ungdomar samt den samtida konstens utveckling och spridning i landet".

Bland dagens kulturpolitiska mål hittar vi fraser som "alla ska ha möjlighet att delta i kulturlivet” och ”kreativitet, mångfald och konstnärlig kvalitet ska prägla samhällets utveckling”. Det är slående att ledorden ”medborgarinflytande”, ”delaktighet” och ”egenaktivitet” från sextiotalets kulturpolitik också är de som det pratas om 2016, även om formuleringarna är annorlunda.

Staffan Cederborg Redaktör

Uppdaterad: 17 Mar 2016 09:52 Print