Behövs museerna som fysiska rum?

Glasgow

Gustavianum Foto: David Castor, CC

ARMKROKSRESA. Museer förändrar liv – det var mottot för årets Museum Association-konferens. Leif Hallsén, museipedagog vid Gustavianum, rapporterar från ett existentiellt djupdyk där museerna frågar sig varför de finns.

Årets teman vid Museum Associations konferens, som denna gång hölls i Glasgow, var samhälle och samlingar, mod och risktagande samt hälsa och välbefinnande. Med ledorden Museer förändrar liv (Museums Change Lives) spändes bågen också rejält.

Den tydligaste trenden under årsmötet var att museers blickar vänds inåt mot närmast existentiella frågor kring museers identitet. Vad är vårt museum? Vilket syfte fyller vi? Behövs museerna som ett fysiska rum? Ska vi visa föremål på museet? Har museer ett självklart existensberättigande i en digital värld? Ska vi ha appar och en massa digital teknik? Reflektion, självinsikt och vikten av att stanna upp och ta mogna beslut präglade diskussionen som de senaste åren ofta handlat om en närmast panikartad strävan efter att hänga med i den snabbt utvecklande digitala världen.

Digital och fysisk verklighet
Fiona Romeo är ansvarig för det digitala innehållet och strategin kring detta på Museum of Modern Art i New York, MoMA. Under sin presentation provocerar hon åhörarna genom att påstå att museer faktiskt inte behövs som fysiska platser. MoMA har över tre miljoner följare på olika sociala medier. Bilder av konstverken sprids på detta sätt över hela världen och ses och diskuteras av tiotusentals människor varje dag. Hur ska detta relateras och jämföras med värdet av de besökare som ser verken i ”verkligheten”? Att separera ”verkligheten” från det som sker digitalt blir också allt svårare då gränsen dem emellan, framförallt för den yngre generationen är diffus.

När jag tänker på museet där jag arbetar ser jag emellertid just den fysiska platsen som helt central. Byggnaden Gustavianum, som rymmer museet, binder samman Uppsala universitets historia med samtiden. Den mäktiga anatomiska teatern, liksom resten av byggnaden, är en unik och fantastisk lokal för lärande och möten mellan människor. Universitetets samlingar bakom montrar och i magasin är digra och viktiga men ur ett pedagogiskt perspektiv anser jag att byggnaden i sig är museets viktigaste tillgång.

Anatomiska teatern i Gustavianum. Foto: Mikael Wallerstedt

 

Reklam och skissbord i ett
Fiona Romeo berättar vidare om hur man vid MoMA använder de sociala medierna som museets skissbord, således inte endast för att visa upp konstverk eller för att göra reklam för nya utställningar. Kommentarer och åsikter formar i denna nya strategi skissen som används som en resurs i formandet av museets verksamhet, där alltså besökarna blir högst delaktiga. Det talas här också om hur viktigt det är att hela organisationen är delaktig i den nya strategin om den ska bli framgångsrikt. Om inte, så äts initiativet snabbt upp av gamla strukturer.   

Vurmen för eftertanke tycks i allra högsta grad gälla museernas användande av digital teknik, och framförallt appar diskuteras flitigt under konferensen. Flera representanter för museer erkänner att de har blivit så förförda av den digitala tekniken att de under flera år delvis tappat bort sin identitet.

Digital mognad
Dirk Bennet, ansvarig för det publika arbetet vid Tower Bridge Museum i London, talar om digital mognad inom sektorn. Han berättar hur företaget som tillverkade deras nya app för barn och familjer besökte museet vid upprepade tillfällen, träffade personalen, vistades på museet, gick med på guidade turer, lyssnade på besökare. Representanter från museet var också med på alla produktionsmöten. Dirk Bennet menar att fokus under hela processen låg på de berättelser museet ville berätta och att tekniken på intet vis fick överskugga dessa berättelser.        

Att museerna blir alltmer involverade i utvecklingsprocessen är en återkommande trend och något som också Spencer Clark, säljchef vid ATS Heritage, bekräftar i sin presentation. Företaget arbetar med att producera digitala lösningar för kulturarv och museer. Han berättar att de bara under det senaste året har sett en markant skillnad på hur delaktiga kunderna vill vara i processen. Tidigare fick de ofta förfrågningar om att göra en app och att det i princip räckte med att de gjorde lite research på museets hemsida. Nu är det längre och mer grundliga processer bakom deras produktutveckling, vilket naturligtvis har den negativa följden att kostnaderna för museerna ökar. Men om vi inte har råd att göra saker bra bör vi kanske fundera på huruvida vi ska göra dem överhuvudtaget.  

Helt digitala utställningar
En av de mer uppmärksammade presentationerna vid årsmötet framförs av Alexandre Fernandes och Luiz Alberto Oliveira från Museum of Tomorrow i Rio de Janeiro. (Se föreläsningen här.) Museet öppnade i december 2015 och har sedan dess skapat ett kraftigt eko runt om i museivärlden, dels för byggnadens anmärkningsvärda arkitektur men också för deras angreppssätt när det kommer till miljöfrågor och frågan om vad ett museum kan vara.

Museum of Tomorrow är ett science center med fokus på relationen mellan människa och miljö. Museet visar dock inga föremål utan utgörs helt av digitala utställningar. Grundtanken med utställningarna är att låta besökarna själva fundera kring sina egna värderingar och i vilken värld de vill leva i morgon, samt få dem att förstå att det är de själva som skapar morgondagen.

Även om namnet anspelar på framtiden är begreppet framtid något Fernandes och Oliveira menar att museet medvetet försöker undvika eftersom det ger perspektivet av att det är något som sker långt bort. De långa perspektiven är svåra för oss att greppa och många blir därför passiva i exempelvis viktiga miljöfrågor. ”I morgon” upplevs som närmare, och när människor förstår att deras agerande och de val de gör idag kan få direkta konsekvenser för morgondagen ökar också förutsättningarna och incitamenten för engagemang. Som Luiz Alberto Oliveira själv uttrycker det:  

Tomorrow is not a date on the calendar, tomorrow is not a place where you will arrive. Tomorrow is a construction. Tomorrow is open to be built.

Efter konferensen kommer jag tillbaka till jobbet med fler frågor än svar. Jag har ruskats om och blivit påmind om att vi aldrig får glömma att sätta berättelsen i centrum när vi till exempel implementerar ny teknik. Men också att vi aldrig får sluta reflektera kring och utmana vilka berättelser vi vill berätta.

Ett av mötets övergripande teman var som nämnts mod och den viktigaste frågan blev enligt mig huruvida museer verkligen har modet att i grunden våga ifrågasätta sitt eget värde. För hur jobbiga frågorna än är, och hur rädda vi än må vara för svaren, är de nog ändå en förutsättning för vår utveckling. Om vi inte tror på oss själva, vem ska då göra det?

 

Leif Hallsén
museipedagog vid Museum Gustavianum

Uppdaterad: 24 Jan 2017 13:32 Print